Archive for January, 2010

Jag har fått en fin utmärkelse av Tonårsmorsan! Tack så mycket!

 

När man får den så ska man skriva sju saker om sig själv samt ge den vidare till sju andra och länka till dem. Sen ska man lämna ett meddelande till dessa sju och tala om att de fått awarden. Man ska också länka till den man fått den av, och det har jag redan gjort.

Då så, då var 7 grejer om mig själv. Detta är inte det lättaste eftersom jag skrivit liknande listor många gånger, men nu kör vi.

1. Ja, nu är ju detta ingen hemlighet eftersom jag precis skrivit ett inlägg om det. Men jag är alltså smått mörkrädd.
Lägenheten lyser alltid med någon lampa i nästan varje rum och både min mamma och nu min make klagar på att jag drar upp elräkningen så mycket. Men det måste vara så, annars är det ju bara läsa det senaste inlägget så ser man hur det blir!

2. I 32 år var jag barnhatare. Jag ville inte ha barn, jag tyckte inte om barn, de luktade illa, de lät och man hade ingen som helst frihet ( läs liv ) kvar efter barnafödandet. Därför skulle jag aldrig skaffa barn.
Joråsatte, det gick ju bra.
Nu sitter jag här med mina älskade små, skulle gärna ha en hel hög till och vill väldigt gärna jobba med barn på något sätt i framtiden. Så kan det gå.

3. Jag gillar Britney Spears musik och tycker hon dansar bättre än Shakira. Shoot me.

4. Jag gillar inte ältande. Jag avskyr ältande!
Glöm, gå vidare och sluta gnälla. Hur svårt är det egentligen?
Eller som knäckehäxan sa, sluta jiddra börja trolla!

5. Min craving när jag var gravid med Gabriel var fiskpinnar, kokt potatis, tomat, gurka och majonäs. Precis den kombinationen åt jag i 7 månader i stort sett dagligen.
Min craving med Leo var majskakor. Flera paket i veckan i 7 månader. ( Inte så intressant kanske men fantasin börjar tryta nu. )

6. Mitt första blogginlägg skrev jag i september 2006. Ungefär en månad innan jag plussade på stickan med liten Gabriel i magen.

7. Jag har blivit nekad att komma in på krogen pga fylla en enda gång i mitt liv.
Det var på Golden Hits 2005 och då lyckades jag ändå prata mig in genom att skylla på min höjdrädsla och att jag bara en timme tidigare åkt uppskjutet på Grönan. Jag var alltså inte full utan vimmelkantig av skräck. Ljög jag. 

Så, det var mina 7 grejer för denna gång. Så ska man skicka denna award vidare till 7 andra bra bloggare man vill hylla lite extra. Och de 7 bloggarna är,

Annas Perssonliga

Kermit

Utlandspappan

Babiantuttar

Sune…The girl

We love you

Carolina1979

Nu inser jag att vissa av er kanske redan fått denna utmärkelse både en och två gånger. Vissa har dessutom fullt upp med sina trotsmonster och annat, så jag ställer alltså inga krav på varken det ena eller andra. Länka, inte länka, skriva, inte skriva osv, det gör ni som ni vill.
Goa bloggare är ni hursomhelst :-)

Update:

Jag måste lägga till en åttonde blogg för jag gillar denna så mycket också.
AngelicaE

Så!

Jag och maken mös framför tvn igår till filmen Number 23, med Jim Carrey. Precis när filmen var slut började Gabriel knorra inne i sängen så maken gick in och tröstade, och däckade naturligtvis själv.

Så när jag en halvtimme senare tog täcke och kudde in i sovrummet för att lägga mig, blev jag helt plötsligt paniskt mörkrädd!
Jag såg framför mig hur läskiga japaner ( har sett The grudge för många ggr ) kröp fram under sängen och då var det kört. Inte kunde jag ligga i det där läskiga sovrummet helt själv.

Så jag tog med mig täcke och kudde ut till vardagsrummet igen och sov således på soffan.
Jao, vuxen var ordet va?

Gissa vem av dessa två som är välkommen att vara under min säng?

 

Jag får låta bli att blogga på dagarna, för så här blir det inga bilder.
Har en enträgen 1-åring som just nu är extremt sällskapsjuk och klänger runt benen och vill upp. Så att försöka hitta bilder till bloggen just nu är omöjligt.
Familjeliv vill också ha bilder till den kommande artikeln som kommer ut imorgon tror jag, men det går alltså inte. Jag ska sätta mig ikväll och skicka iväg lite men kanske är det försent. Det lär vi märka.

Lyckades dock hitta denna bild från i somras på maken och Gabriel. Ungefär så såg det ut igår kväll när Piraten hade däckat ;-)

Min käre make sov i 13 timmar inatt och det var han väl förunnat.

Han flög ju till Sverige kl 06,40 i torsdags ( mitt i snöstormen i ett litet propellerflygplan ) och var hemma igen vid 22,30 på kvällen. Mycket resande med andra ord. Ändå tog han morgonen i går så jag fick sova, vilket resulterade i han själv däckade efter bara några minuter vid nattning av Gabriel igår.

I vanliga fall är det ju ingen big deal, men just igår skulle han egentligen ha befunnit sig på restaurang med sina kollegor. Det var nämligen jobbfest igår med tema Havet,  så maken som skulle närvara i form av pirat låg istället som en klubbad säl och snarkade.
Men jag tror kollegorna har förståelse för det denna gång.

Gomorron på er alla.
En nyvaken pirat som skriver här just nu, eller nästan i alla fall.

Har varit en ganska tung vecka med mycket jobb och tidiga morgnar då barnen har fått för sig att vakna allt från 05.00 till 06.00.
Normalt har dom vaknat kanske mellan 6-7 på morgonen, men inte den här veckan inte.
I Torsdags var jag och min chef iväg med första planet till Stockholm på en liten kurs för migrering från Lotus till Exchange, vilket var grymt bra.
Så nu får vi se om vi kommer att byta eller inte.

Men som sagt, jag gick även upp kl 5 i fredags för att åka med taxin kl 6 till flyget.
I Fredags (igår) så var jag nog vaken sen runt 5 också då Leo inte alls ville sova vidare, sen vart det jobb efter det och sen hemgång för att fixa till PIRATEN och gå på företags fest.

Frugan nattade Leo och Piraten Gabriel och sen vaknade priaten för ca 1 timma sen (08.00) då dagen efter!
Så kan det gå, ingen företags fest för piraten. Men var nog behövligt med över 12 timmars sömn också tror jag.
Finns nog säkerligen ett par andra tillfällen att vara pirat på, eller vad tror ni?

Så här i efterhand känner jag att, f-n vad det skulle varit gott med sushi som serverades där på indigo i går kväll.

Min käre make flyger till Sverige imorgon över dagen i jobbet. Med tanke på att det är full storm ute hoppas jag innerligt att planen är inställda!

Dessutom hoppas jag det är slut på stormandet nästa vecka för då åker jag och hälsar på pärona. Svärmor och svägerska kommer hit, men det är inte dem jag flyr ifrån. Tvärtom så tycker jag det är jättemysigt när de är här, men jag behöver en liten paus och passar på när maken har sällskap.
Sedan går nästa resa till svea i början av mars, då jag ska träffa mina brudar. Ser innerligt fram emot det med!

Så, nu får det vara slut på stormandet. Vi säger så.

Tittut!

Lilla Leo som ju precis fyllt 1år har fullt sjå i dagarna med att lära sig gå. Lika bråttom som storebror har han dock inte. Gabriel gick ju från noll till 100 på kort tid, kan bero på att han inte kröp och var ivrig att få lite mer frihet.
Leo som är en liten racerkrypare tar det lilla lugna. Det är kul att stå i fönstret och kolla på blommorna, och att stå upp mot bord osv. Men gå är inte riktigt lika spännande.

Orden börjar trilla ur mun på honom också. Titta, där, städa, gardin, och framförallt NEJ. Nej är favoritordet just nu, och han är mer bestämd än storebror någonsin var i den åldern.
Herregud vilken stark vilja och vilket humör han visar prov på. Men det är bra. Man ska visa var skåpet ska stå redan från början :-) Eller hur?

Idag var det -13 när vi vaknade vilket innebar att det inte blev någon parklek för Gabriel. Köldgränsen går vid -10 eftersom de inte möjlighet att värma sig någonstans. Det enda är ju den lilla lilla stugan på några futtiga kvm där de äter sin mellis, men där finns ingen värme att tala om.

Så idag har jag ägnat åt den tråkiga men nödvändiga sysslan att torka lister. Både dörrlister och golvlister har fått sig en omgång, och oj vad mycket renare och fräschare allt ser ut direkt.
Den här lägenheten har ju några år på nacken, och ändå är det en fröjd att städa här för det blir så fräscht. Vår sista lägenhet på Madeira var hemsk att städa, av den enda enkla anledningen att det inte syntes.
De mörka golven repiga efter års slitage, såg lika skitiga ut som innan bara minuter efter skurning. Den stora äckliga mattan i vardagsrummet ( någon slags heltäckningsmatta som täckte halva golvet bara ) såg lika vidrig ut oavsett vad man gjorde.
Dessutom var ju hela lägenheten fullproppad till bristningsgränsen av prylar, ägarens och våra egna. Grejer precis överallt höll på att driva mig till vansinne som vissa kanske minns.

Så denna lägenhet känns trots sin ålder som en fröjd.
Den är ljus och stor och det blir rent och snyggt när man städar. 

Imorgon ska jag fortsätta med fönsterbänkarna och toaletten och sedan är det skinande rent här.
Ja, förutom fönstren som jag råkade få en glimt av igår när solen lyste. DET var en ren skräckupplevelse, men måste tyvärr? vänta tills det blir lite varmare ute.

I början av december tog Familjelivs redaktör kontakt med mig och ville göra en artikel om vår flytt från Madeira till Åland, med allt vad det innebär för både oss vuxna och barnen.

Så i helgen satte jag mig och knåpade ihop svar på alla deras frågor, och gud vad mycket det var. Vilken röra med papper, tullregler, arbete, boende, barnbidrag/föräldrapenning osv. Just när man var mitt uppe i det gjorde man bara, man agerade som en robot enligt de direktiv man fick från olika myndigheter.
Nu i efterhand kommer jag knappt ihåg ens hälften, och det är inte ens ett år sedan!

Men bra blev det, och nu blir det alltså någon slags artikel av det hela på Familjelivssajten.
Återkommer så klart när allt är klart. Lite roligt med något annat såhär mitt i vardagsstressen.

Man får ibland frågan varför man lägger ut hela sitt liv på bloggen, och framförallt varför man exponerar sina barn på det sättet.
För mig är ju svaret enkelt. Jag ville dela med mig till släkt och vänner av min nya fina familj, och det lättaste sättet från andra sidan Atlanten var via bloggen.

Vissa tycker att det är elakt mot barnen att “hänga ut” dem på det här sättet. Själv kan jag inte se det så.
Tvärtom hoppas jag att de när de blir äldre, ser det som en kärleksfull gåva från mig till dem.
För det är kärlek det handlar om idag. Att via bloggen dokumentera barnens uppväxt och visa hur älskade de var.
Man vet ju aldrig vad som händer i livet, kanske försvinner jag eller Fredrik i förtid och då finns detta kvar. Text och bilder som jag hoppas förmedlar till Gabriel och Leo hur oerhört älskade de var och är.

I takt med att barnen blir äldre kommer naturligtvis exponeringen av dem att minska. Visst är det helt ok att skriva om bajsblöjor osv när de är bebisar, men kanske inte lika kul när mamma visar deras första finne som 13åringar :-)

Dessutom är det lite kul när man tänker på vad bloggandet innebär i det långa perspektivet.
När barnen är tonåringar kommer minst hälften av alla i samma ålder, ha bloggar skrivna av föräldrarna från födseln.
Så när Gabriel och Leo får sin första crush kan personen läsa allt om dem från start. Allt från bajsblöjor till bus och knasiga upptåg, till diverse dumheter de säkert kommer hitta på.
Vi föräldrar kommer också kunna läsa om både flickvännerna? samt deras föräldrar via dessa bloggar, och skaffa oss en bra uppfattning om vad det är för pack våra söner drar in i familjen ;-)
Visst är det lite kul när man tänker på det?

Men som sagt, framförallt är allt jag skriver här till för mina barn.
Mitt arv till dem ( och förhoppningsvis lite pengar också när den dagen kommer ) och jag kan bara hoppas att de ser det på samma sätt som mig. En blogg full med kärlek till dem från mamma.

Varje kväll säger jag till mig själv att nu, nu ska jag sätta mig och göra fotoböcker för glatta livet. Ja, ni vet de där gratis fotoböckerna som jag gjort så mycket reklam för.
De är superfina och det är faktiskt kul att göra dem. Men det tar sån himla tid eftersom jag/vi har en otrolig oordning bland våra tusentals bilder. Herregud alltså, man kan ju bli galen för mindre. Och då har jag ändå stort tålamod….
Men, jag har till sista februari på mig så det blir väl en slutspurt som heter duga.

Har du ordning på dina bilder så gå in och gör en helt gratis fotobok här.

Instagram
Photo of the day
Photo not found.